Den boken jag har läst heter min vän Henry, författaren heter Naula Gardner.
Den handlar om en svårt autistiske pojke som heter Dale. När han var liten var han snäll han kunde ligga i vems som hälls famn. Han sov natten igenom han regerade inte när telefonen ringde och det var svårt att få ögonkontakt med honom. Men när Dale blivit sexmånader tyckte hans mamma. Att det var dags att börja jobba men bara deltidstjänst. När Dale var två år tyckte hans mamma att det var dags att träffa andra barn. Dom gick till en föräldrar grupp och hans mamma släppte blicken några sekunder från Dale då körde han över ett anans barn ansikte med en leksaks bil. Dale får verdesbrott och skriker när han inte får som han vill en dag när Dale och hans mormor var i lekparken och när det var dags att gå hem slet sig Dale loss och sprang rakt in i ett träd och gjorde sig illa. Men då tog hans mormor tag i en gren och skaka den och sa
- Dumma, dumma träd, gör inte Dale illa
Nästa gång dom var i lekparken trodde hans mormor att han skulle på ett utbrott, Men i stället drog han henne till trädet och hon förstod att hon skulle skaka grenen hon fick stå och skaka i en timma innan han var nöjd men han gick hem utan något utbrott. När Dale får ut brott kan han ligga ner och skrika eller springa i väggen eller stå och slå med huvudet i väggen. Hans mamma vill höra orden jag älskar dig från Dale. En hund som heter Henry förändra Dales liv dom blir bästa vänner. Och Dale vill inte ha någon riktig kontakt med hans mamma och pappa. Men dom använder sig av Henry och talar men den röst som dom säger att det är Henry och det fungerade Dales mamma försöker göra så Dale får rätt diagnos och en dag får hon höra dom orden hon har längtat efter. Boken tillhör dokumentär roman. Ett sätt så att man märker att den är dokumentär roman är att det står på baksidan att den är sann. Och den berättas på ett värkligt sätt. Den som berättar boken är Dales mamma. Bokens budskap är att kanske aldrig ge upp.
Boken utspelar sig ett samhälle miljön är väl som vanligt.
Vi möter Dales mamma och pappa och Dale då det är dom det handlar mest om men sen möter vi Dales mormor och några kompisar till dom. Och läkarna Dale har varit hos. En person som är viktig i boken är Dales mamma för hon ger inte upp hon vill att hennes son ska få rätt diagnos och att han ska lära sig gå och prata och det är hon som berättar boken.
Om han utvecklas ja det gör han väl. Hur? Han lär sig ju prata han blir så gott som av med sina anfall. Språket i boken är nog modernt eller vanligt tror jag.
Det används inte slang och dialekt i boken och inte heller så mycket dialog.
Det är olika ibland blir man glad och i bland lite ledsen.
Jag har inte läst någon liknade bok innan eller sett någon liknade film vad jag kan komma på nu. Jag tycker att titeln stämmer ganska bra på vad boken innehåll och boken är trovärdig tycker jag. Om man kan göra boken bättre, det går säker men jag vet inte hur. Jag tycker boken var rätt för mig för att den var bra och jag för stod det mest. Jag får känslorna glädje och sorg. Jag tycker boken var jättebra för att den hade bra handlig man fick följa med pojken under ganska lång tid.
Linnea Östh 9c
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar