torsdag 16 december 2010
jag hade tråkigt...
torsdag 9 december 2010
måndag 6 december 2010
torsdag 2 december 2010
torsdag 25 november 2010
torsdag 18 november 2010
torsdag 14 oktober 2010
Ett ekorres bekännelser
Den gripande berättelsen om en pälsallergisk ekorre.
Hej! Jag heter Alicia Nielsson och är en helt vanlig ekorre. Nåja. Inte precis vanlig för jag har ett litet problem som kallas multiskalotoreas procecaros även kallad allergi mot pälsdjur. Nu tänker ni säkert, kan ett pälsdjur vara allergisk mot andra pälsdjur? Svaret är, ja, det kan man…
Mitt träd står i en underbar trädgård hemma hos en gammal trevlig tant från Kina som jag brukade tatta nötter ifrån när hon var upptagen med annat. Hon har en farm på bakgården där hon föder upp nakenmullvadar till att göra... låt oss säga att hon skickar iväg dom till en stor bondgård ute på landet där dom kan springa fritt och inte behöva oroa sig för någonting. Detta medför även att jag inte har några riktigt bra vänner eftersom dom bara stannar i ett par månader ungefär.
Nu Börjar historien…
Idag när jag var och hämtade nötter hemma hos tanten som jag har som granne märkte jag en konstig lukt. Nyfiken som jag är blev jag ju tvungen att undersöka vad det var för något. Jag började smyga in i huset. Plötsligt började det klia i ögonen förskräckligt mycket och jag kände hur det började rinna och trycka på i nosen.
Tillslut kunde jag inte hålla mig längre utan nös en kraftfull nysning. Plötsligt stod det en stor svart iller framför mig och blängde på ett hotfullt men endå nyfiket sätt. Vi stod och kollade på varandra ett par minuter tills jag hörde fotsteg från gräsmattan.
Kvickt och smidigt likt en ål som ska slå världsrekord i 100 meter ryggsim.
Jag sprang samma väg hem som jag brukar ta när tanten jag bor hos får för sig att jag är en Nakenmullvad som har rymt från min bur. Det händer oftast när hon beslutar sig för att ha en liten ensam picknick med lite ”kakor” och några flaskor vuxensaft. Man springer bara två varv runt huset, igenom vinbärsbusken, ner genom källarfönstret där hon har sina speciella växter. Upp genom ventilationsröret och sen upp i trädet.
När jag väl var hemma skuttade jag in till köket och tog lite pellets ur foderautomaten.
AAAATJOOOOO!!!
Jag vände mig genast om och såg den stora svarta illern kolla på mig.
”h.. heej”, fick jag fram.
”Vad du vill göra i min tants hus?” sa han med ed aning rysk accent.
”Jag ville bara hälsa på mina vänner och tänkte ta en genväg. Jag menade aldrig att störa dig” svarade jag.
”Nej det är ingen fara för dig och mig. Jag tycker du vara väldigt söt” sa han,
Jag kände nu hur rädslan började flyga iväg.
”du är inte här ifrån va?” frågade jag.
”Nej. Jag blev kidnappad som ung från mina föräldrar borta i ryssland”.
”Nej! Men din lilla stackare” L ”Vill du ha lite choklad?”
”gärna det tack” J
Den svarta illern blev förälskad i den söta pälsallergiska ekorren. Efter att ha vaxat hela kroppen kunde dom leva lyckligt i alla sina dagar.
Snip, snap, snut så var sagan slut. JJ
En berättelse av: Sven-Olof Ståhl
lördag 9 oktober 2010
torsdag 7 oktober 2010
Bokrecension av "Min vän Henry"
Den boken jag har läst heter min vän Henry, författaren heter Naula Gardner.
Den handlar om en svårt autistiske pojke som heter Dale. När han var liten var han snäll han kunde ligga i vems som hälls famn. Han sov natten igenom han regerade inte när telefonen ringde och det var svårt att få ögonkontakt med honom. Men när Dale blivit sexmånader tyckte hans mamma. Att det var dags att börja jobba men bara deltidstjänst. När Dale var två år tyckte hans mamma att det var dags att träffa andra barn. Dom gick till en föräldrar grupp och hans mamma släppte blicken några sekunder från Dale då körde han över ett anans barn ansikte med en leksaks bil. Dale får verdesbrott och skriker när han inte får som han vill en dag när Dale och hans mormor var i lekparken och när det var dags att gå hem slet sig Dale loss och sprang rakt in i ett träd och gjorde sig illa. Men då tog hans mormor tag i en gren och skaka den och sa
- Dumma, dumma träd, gör inte Dale illa
Nästa gång dom var i lekparken trodde hans mormor att han skulle på ett utbrott, Men i stället drog han henne till trädet och hon förstod att hon skulle skaka grenen hon fick stå och skaka i en timma innan han var nöjd men han gick hem utan något utbrott. När Dale får ut brott kan han ligga ner och skrika eller springa i väggen eller stå och slå med huvudet i väggen. Hans mamma vill höra orden jag älskar dig från Dale. En hund som heter Henry förändra Dales liv dom blir bästa vänner. Och Dale vill inte ha någon riktig kontakt med hans mamma och pappa. Men dom använder sig av Henry och talar men den röst som dom säger att det är Henry och det fungerade Dales mamma försöker göra så Dale får rätt diagnos och en dag får hon höra dom orden hon har längtat efter. Boken tillhör dokumentär roman. Ett sätt så att man märker att den är dokumentär roman är att det står på baksidan att den är sann. Och den berättas på ett värkligt sätt. Den som berättar boken är Dales mamma. Bokens budskap är att kanske aldrig ge upp.
Boken utspelar sig ett samhälle miljön är väl som vanligt.
Vi möter Dales mamma och pappa och Dale då det är dom det handlar mest om men sen möter vi Dales mormor och några kompisar till dom. Och läkarna Dale har varit hos. En person som är viktig i boken är Dales mamma för hon ger inte upp hon vill att hennes son ska få rätt diagnos och att han ska lära sig gå och prata och det är hon som berättar boken.
Om han utvecklas ja det gör han väl. Hur? Han lär sig ju prata han blir så gott som av med sina anfall. Språket i boken är nog modernt eller vanligt tror jag.
Det används inte slang och dialekt i boken och inte heller så mycket dialog.
Det är olika ibland blir man glad och i bland lite ledsen.
Jag har inte läst någon liknade bok innan eller sett någon liknade film vad jag kan komma på nu. Jag tycker att titeln stämmer ganska bra på vad boken innehåll och boken är trovärdig tycker jag. Om man kan göra boken bättre, det går säker men jag vet inte hur. Jag tycker boken var rätt för mig för att den var bra och jag för stod det mest. Jag får känslorna glädje och sorg. Jag tycker boken var jättebra för att den hade bra handlig man fick följa med pojken under ganska lång tid.
Linnea Östh 9c
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)